Jag läser en del andra bloggar och i dag fick jag äntligen tid att läsa igen lite...

och en av de bloggarna jag läser är det en ung tjej och 3barnsmamma...
här om dagen skrev hon ett inlägg som fick mig att tänka på pappa!

och då speciellt den dagen han dog...han dog för snart 3 år sedan men det känns som i går!
han dog hemma i sin säng precis som han ville med mig, mamma och min bror brevid sig, jag låg i mammas snäng och höll pappa i en hand medan mamma och J satt på var sin stol på pappas andra sida och höll honom i den andra handen!

föresten låt mig ta det från början....

pappa fick diagnosen cancer i tjocktarmen 01 som de opererade bort... efter det fick han cancer i levern och där opererade de bort 20% (tror jag det var)... efter det fick han i lymfkörtlarna och tillslut i lungorna! och hela tiden hade han en sån enorm livsglädje att han aldrig gav upp vilket gjorde att läkarna inte heller gjorde det... vilket betyde att han fick all hjälp och all behandling som gick att ge...

men tillslut fanns det inte mycket mer att göra och i december 2005 fick vi ett besked som vi var tvugna att lära oss leva med... pappa fick reda på att det inte fanns mer som kunde göras och att han inte hade långt kvar, men pappa ville ha en tids ram och läkaren sa att han kanske hade max 6 månader kvar att leva!
Naiv som jag var trodde jag att han skulle leva i 6 månader och sedan falla ihop död, låter konstigt jag vet men det var så jag trodde det skulle bli!

Han levde i 4 månader efter beskedet!

sista veckan måste han ha vetat vad som skulle hända för han skulle bara åka upp till vårt landställe (pilgården) den fredagen trots vad mamma sa! sagt och gjort så körde pappa med mamma upp till pilgården den fredagen...
men på söndagen så var han som en annan person... han orkade knappt knyta sina egna skor än mindre köra hem... men tack vare vår underbara granne (som körde mamma och pappa (liggandes i baksätet)) så kom de hem på söndag kvällen och pappa gick direkt till sängs och hade efter det svårt att komma upp igen.
mamma och jag fick hjälpa honom upp och hjälpa honom att gå till toaletten som låg mindre än 3 meter bort från pappas säng.
På tisdagen säger sjuksköterskan som kom hem till oss att mamma nog bör se till att min bror kommer hem (min bror bor i Örebro) eftersom de inte tror pappa har långt kvar. Min bror och hans sambo kom redan på tisdagkvällen... och min far säger:"Äntligen är vi alla samlade!" innan han slumrar till igen!
ju mer tiden går desto svårare är pappa att väcka och han vill inte ha så mycket vätska som han gjort tidigare dagar.
på torsdag morgon väcker mamma mig och undrar om jag kan sitta hos pappa eftersom hon var tvungen att göra en sak..och att hon hade ringt efter sjuksköterskan...
Sjuksköterskan kommer och konstaterar de som vi på något sätt redan visste att det nu verkligen inte var lång tid kvar...
så jag ligger på mammas sida av sängen och J och mamma sitter på den andra... och jag minns att jag slumrade till flera gånger men vaknade till då och då och kollade på pappas bröstkorg för att se om han fortfarande andades!
Sista gången jag slumrade till väcks jag av mamma och vi ser alla tre hur pappa tar sitt sista andetag!

11.34 torsdag 9/3-2006....

Efter det var jag ganska hysterisk...jag minns att fortfarande kommer på mig själv med att titta på pappas bröstkorg och förväntar mig att se att den ska resa sig igen som om han andades... vilket han så klart inte gjorde..
Jag minns också att jag försökte räta ut hans hand men att den var stel och kall!
Men allra jobbigast var det när de kom för att hämta honom!!!


Det var nog då man insåg att han faktiskt var död och inte bara låg och sov!