När kyrkklockorna har ringt färdigt så börjar vår solist och kantorn att sjunga/spela vår ingångslåt "The rose". Nu gör vi oss redo att ställa oss på plats på altargången.
Där står vi ett tag innan vi börjar gå längs altargången mot altaret. Jag kan inte sluta le åt alla som står där i bänkarna.
Längst fram ser jag Wilma och min mamma. Så fort Wilma ser mig och Daniel så börjar hon ropa: "Mamma, pappa" men hon stannar ändå kvar hos sin mormor.
Vi hade först en tanke på att Wilma skulle gå med oss längs altargången men då skulle risken finnas att hon skulle vilja springa omkring mer än hon nu gjorde.
Längst fram i kyrkan så finns den en trappa, som jag snubblade lite på när vi döpte Wilma, som jag hade varit lite rädd för i och med klänningen men det gick perfekt.
Där framme står vi ett tag och väntar medan solisten sjunger färdigt låten.

Sedan börjar vår kvinnliga präst att tala och det händer även nu att Wilma ibland roppar på sin mamma och pappa men min mamma gör ett jätte jobb med att hålla henne lugn och stilla.
Jag minns allt som hände under vigseln men jag kan inte på ett bra sätt beskriva det. Jag vet att jag fick ont i fötterna av att stå så länge och försökte avlasta mellan fötterna. Under hela vigseln så håller jag och Daniel varandra i handen, känns bra och tryggt.

Solisten sjunger även en låt som heter: Somewhere over the rainbow. Som var helt underbart vacker.
Som utgångslåt hade vi valt: Av längtan till dig, också den var underbart vackert framförd. Snubblade tack och lov inte i trappen på vägen ut heller.

Väl ute så går vi runt kyrkan och in på samma ställe som när vi kom till kyrkan. Detta för att vi skulle komma ut och möta alla gäster. så att de kunde ta kort på oss och blåsa såpbubblorna vi hade köpt. Vi står ett tag och alla tar de obligatoriska korten och Wilma får komma fram till oss och vara med på några av korten.

Efter de obligatoriska korten kommer gästerna fram och kramar om och gratulerar. Sen bär det av mot bilen som ska ta oss till stället där vi ska fotografera oss. Och vilken bil sen, var en ganska så lyxig bil som skulle kostat närmare 500 000 kr att köpa. Den hade videokamera bak på bilen så att man såg på en skärm inne i bilen vad som fanns bakom bilen. det var bara en av många tuffa saker den hade. Vi hade helt och hållet gett bil uppgiften till Daniels pappa Anders, som även var vår toastmaster, så vi hade verkligen ingen aning om vad vi skulle få åka i för bil.

Eftersom fotografen var en nära vän så la han fram förslaget att vi kunde fotografera i närheten av där han bor för vi hade verkligen ingen aning om vart man kunde åka för att ta bra kort. Sen att Klas bor i närheten av där festen skulle hållas gjorde ju saken bara bättre.
Vi hade ju vädret med oss när vi vistades utomhus så vi behövde aldrig använda oss av paraplyet som vi hade tagit med oss.

Ledsen att det tog ett tag innan ni fick del tre men har varit full rulle här hemma och så var jag iväg på ett jobb i helgen uppe i Skellefteå.

Sista delen kommer inom kort lovar!
kram på er!